Herregud. Patetiskt. Att en filmjävel får en att börja böla.

Jag bölade inte ens över handlingen. Jag bölade över att den fick mej att tänka. Och tänkandet gjorde ont.

Men självklart så slutade den sådär puttegulligt lyckligt att man måste skratta lite.

Så nu skrattar jag lite.

Lycklig är jag knappast.

Men jag vet vad som skulle kunna göra mej lycklig, men jag vet lika väl att jag kan fetglömma den planen. Bron brändes ner för längesen.

Jag får väl leva olycklig.

Shake shake, shake shake shake shake that.

Metro station. High five Matilda!