Här lär bli ett långt inlägg.

Haft en skön dag, eller ja började inte så bra kanske, hittade inte mitt kontokort och mitt legg i morse och fick panik och ah, jag är rätt låg till psyket just nu och grejer och planerat att köpa lillebrors julklapp idag, och fick panik när jag inte hittade korten så jag typ kastade mej på golvet och låg och grina i en kvart.

High five.

Aja, efter lite om och men så löste det sej och jag hittade korten.

Varit på alla (två) lektioner i skolan idag, känner mej duktig och har varit sköna lektioner, känns som att vi äntligen kommer nånstans på teatern nu.

Under lunchen var jag hos optiker och har fått linser, helt underbart!

Hatar mina glasögon och är ju förfan nästan blind, skönt att kunna se!

Min septum gör lite ont.

Efter skolan psykolog och sen julklappsshopping med Micke, trevligt värre!

Älskar att köpa julklappar, eller ha, att välja dom, detdär med att betala dom är ju aldrig särskillt kul.

Och att slå in julklappar, tycker det är askul!

Nu är jag klar med nästan alla julklappar, ska trixa lite med pappas julklapp och köpa julklapp till Philip bara, sen heelt klar, as skönt!

Köpt finaste julklappen till mami oxå :)

Terminens sista möte med psykologen idag, nu ska vi inte ses på en månad.

Känns lite jobbigt men jag skall allt klara det.

Det vi jobbat på väldigt mycket senaste veckorna, som jag så många gånger sagt att det går sakta men säkert till är ju såklart mej själv då, jag måste verkligen lära mej att inte hata mej själv.

Jag klandrar mej själv för allt, tycker alltid att jag är jobbig, ful, tjock, i vägen för folk och allmänt dryg.

Och det har aldrig hänt att någon sagt något sådant om mej till mej, att jag skulle vara jobbig, det är bara jag som intalar mej själv att jag är det och hela tiden utgår från att alla hatar mej.

Förut hade jag rösthallucinationer, vilket är väldigt vanligt.

Dessa röster sa allt sådant till mej hela tiden, att jag är ful, fet, äcklig, motbjudande, förstör för folk, är en börda och ingen kan någonsin älska mej.

Jag har dom inte kvar nu, nu är det jag själv som säger dessa saker till mej istället. Svårt att förklara utan att det låter fel, men jag gör det lixom omedvetet/medvetet, utan att jag vill, jag menar vem vill springa runt och innerligt hata allt som har med en själv att göra hela tiden?

Jag kan bara inte hjälpa att jag känner så. Jag vill inte känna så.

Jag kan inte heller förstå att människor faktiskt kan tycka om mej.

Jag kan inte tro att jag är viktig för människor som är viktiga för mej.

För ingen kan ju älska mej.

Gud vad en massa mej det blir här, hm.

Men ja, har hakat upp mej för mycket på att jag är uppväxt utan en familj med såndär kärlek ni vet, i mitt undermedvetna finns ensamheten kvar och intalar mej hela tiden om att jag alltid komemr vara ensam.

Född ensam, leva ensam, dö ensam.

Det är såklart skit jobbigt att alltid behöva känna sej så.

Jag vill ju kunna ta åt mej när folk faktiskt säger att dom tycker om mej och inte bara terrorisera mej själv med negativa tankar hela tiden.

Detta är något Mauri iallafall har hjälpt mej mycket med, omedvetet.

Jag menar, han hade aldrig stått ut med mej så länge och faktiskt visat att han tycker om mej så mycket om han faktiskt inte gjorde det på riktigt.

Och det känns bra. Sjukt bra.

Och jag tycker om honom.

Så satans mycket.

Nu håller jag på börja gråta, sånthär är skitjobbigt att gå igenom för mej, och att erkänna saker för mej själv.

Bah. Ska röka.

Peace out homedawgs!

Jag har nyss gjort en septum.

Själv.

Den blev nog rak.

Jag älskar mejsjälv.

Peace! <3