Jajamänsan.

Kaffe.

Här sitter jag. Klockan är snart tre på natten. Och jag dricker kaffe.

Alla drömmar jag haft om Peter Pan och Neverland är nu krossade i all evighet, min framtid är förstörd.

För här sitter jag. Och jag dricker kaffe.

Min första kopp kaffe någonsin. Visst har jag kanske druckit kaffe någon gång som barn, men det har jag inget minne av, vet bara att föräldrar har en tendens till att lura i sina små sådana äckligheter.

Herregud.

Jag dricker kaffe.

Det är nämligen så att jag inte kan sova. Och jag ska upp klockan sex, det vill säga om ca tre timmar, och jag känner mej själv väl och vet att jag absolut under inga omständigheter faktiskt skulle masa mej upp till gymmet och skola om jag bara fått tre timmars sömn.

Så lika bra att vara vaken.

Men det är svårare än man tror att försöka hålla sej vaken flera timmar mitt i natten när man är dödstrött, och mina koffeinpiller är slut.

Så jag kokade mej en kopp kaffe.

Och jag måste säga att jag inte förstår hur folk kan tycka att detta är gott?

Visst, efter *host* lite socker då går det nästan att smutta lite på det utan att hela ansiktet drar ihop sej till en ful grimas, men gott är det tamigtusan inte.

Nu är ju inte jag världens bästa kaffekokerska precis, har dessutom snabbkaffe, som jag köpte en gång för längesedan, då Carro fortfarande kom på besök ibland och hon dricker ju kaffe.

Säkerligen hade jag nog i lite för mycket utav snabbkaffet, för stakrt är det som tusan. Men lite socker och lite mjölk, ska nog kunna hälla i mej detta trotts allt.

Ja. Kaffe.

Znövit dricker kaffe.

Jag tar nu farväl av mitt liv som barn på riktigt. Peter får hitta sej någon annan.

Åh Peter...