När snön faller och vinterkylan intar kan jag inte hjälpa att jag börjar tänka på min tid på Freya Flickhem.

Jag var där över vintern i ca tre månader när jag var femton och damn vad det hände  saker på dom futtiga månaderna.

Det var riktigt jävla kaos alltså.

Jag var så jävla trasig.

Jag minns en natt..

Det var två meter snö, typ, och svinkallt, och mittinatten och jag hade återigen skurit sönder mina armar.

Och jag kände verkligen att jag orkar inte med det här längre.

Skulle ha behövt sys, det fattade jag på en gång.

Men jag orkade inte längre.

Det är ju inte precis som att man VILL få hemska hallicar och tvångstankar om att man måste cutta sönder sina armar varje natt.

Jag vet iallafall inte vad som hände med mej just då, jag blev som paralyserad, gick ut, i snön, iklädd endast linne och trosor, och jag la mej med huduvet neråt i en snödriva.

Blev nästan helt begraven i snö, sen tog jag i för kung och fosterland och skrek. Skrek så jävla högt och länge jag bara kunde och det skar verkligen genom hela kroppen.

Det enda jag fokuserade på just då var att skrika, skrika, skrika.

Att jag låg begravd i snö som dessutom borrat sej in i mina nyaöppna sår märkte jag knappt, jag bara skrek.

Efter en evighet kom personal utspringandes och försökte dra in mej, jag fortsatte bara att skrika och gråta och blöda.

Efter lite om och men så kom jag iallafall in, det gjordes varm choklad och jag fick en massa filtar.

Sen lämnade jag in alla mina rakblad. Jag vägrade att sy ihop dom såren av nån anleding, vilket jag ångrar nu för dom ärren är bredare och fulare än dom andra för det.

Hm. Aja, dagen efter rymmde jag iallafall men det är en helt annan historia som jag inte orkar ta upp just nu.

Och nu är det nog dags för ett till försök till att somna.

Sleep tajt homedawgs!