Skulle ha varit på kvartsamtal i skolan klockan kvartitre idag, min lärare ringde tioitre och frågade var jag var x)

Jag låg och sov, heh.

Vi ska tala imorn istället.

Sen träffade jag min psykolog, vilket var skönt!

Känns så himla bra just nu och det känns som att jag lixom börjar arbeta med mej själv på ritkigt nu, beatrbeta jobbiga saker och sådär.

Som jag sagt tidigare, det går sakta men säkert.

Sen träffade jag Micke på stan, vi drog till GF, där befann sej Jossan och Andis, senare dök även Jack och Mauri upp.

Trevligt, vi spelade kort och shits, jag är BÄST på finnsisjön!

Visste ni förresten att det faktiskt BETYDER finns-i-sjön?

HAHAHA jag är retarded och har aldrig tänkt på det förut xD

Good for me typ, heeh.

Talade med Timmy för en liten stund sen oxå, och typ "breakade", tycker att det känns bättre att göra det innan man går och blir kär eller nått, för det skulle ändå itne kunna bli något mellan oss med tanke på avståndet och sådär.

Vi ska inte vara osams iallafall för jag tycker ju ändå om pojken :)

-Tror du att jag är bipolär?

-Ja, det tror jag.

-Varför?

-Det vet du själv, du är smart.

-Men jag vill inte ha diagnos. Jag vill inte vara sjuk.

-Du behöver ingen diagnos, om du bara accepterar det för dej själv så kommer allt bli lättare och du kommer kunna förstå saker som händer med dej själv bätte, som jag sa, du är smart. Det handlar inte om att vara "sjuk", du kommer inte bli en annan människa bara för att du accepterar att du faktiskt är manodepressiv, tvärtom, du kommer ha lättare för att vara dej själv.

Nu har humöret blivit lite bättre och ångesten släppt.

Ensamheten är dock kvar.

Det är intressant detdär, med mina ensamhetskänslor.

Ibland vet jag och förstår fullt ut att jag har folk som älskar mej och bryr sej om mej, förstår mej och lyssnar.

Men då kan jag känna mej fysiskt ensam istället, jag behöver ha någon vid min sida för att inte ha ångest.

Oftast så är det dock tvärtom, jag behöver inte vara rent fysiskt ensam, jag vet och förstår att det verkligen inte finns en enda människa i hela världen som någonsin skulle förstå mej, även om dom försökte.

Vad dessa tankar grundar i vet jag dock inte. Och jag kan inte ignorera dom, ofta tänker jag ju att jag faktiskt har vänner och folk som bryr sej om mej överallt, men hur mycket jag än intalar mej det så sitter ensamhetskänslorna någonstans långt in i benmärgen och jag kan inte bli av med dom hur jag än försöker.

Men det som jag tycker är "intressant" är att när jag läser gamla, och då menar jag gamla, dagböcker, så beskriver jag det på ungefär samma sätt, redan då hade jag dessa känslor.

Hittade en väldigt gammal, vad heter det, loggbok? Som man ska skriva dagbok i i skolan på lågstadiet iallfall, hemma hos min mor för ett tag sen.

Redan där kan jag tyda ensamheten som jag inte riktigt kunde sätta ord på då.

Jaja, jag mår som sagt bättre nu än tidigare idag.

Tränade med Matilda efter skolan, var redan då rätt off men det var trevligt iallafall och väldigt givande!

Nu sitter jag och kan som vanligt inte sova, fått en mycket dålig ovana iochmed dessa sömnlösa nätter.. Jag "kvällsäter" >.<

Jag får verkligen ingen ro om jag inte äter något! Det räcker med en liten macka eller så, men det är ändock en dålig ovana som jag måste bli av med.

 Börja sova kanske?

Lättare sagt än gjort.

 Min bok var redan utlånad idag när jag letade efter den, istället läser jag nu Kanske ett liv av Sofia Hedman, läst halva redan, jävla bra faktiskt.

Så nu ska jag lägga mej ner och läsa!

Word, I'm out.