Sämre än vanligt på att uppdatera just nu känner jag.

Men jag är jävl opepp på skriva at the moment.

Ännu en bomb har släppts i mitt ack så jävla överdramatiska liv och till skillnad från allt annat så känns detta som en jävla atombomb.

Jag är så less, så sjukt jävla less på att jag tydligen aldrig kan få må bra.

Jag hade varit lycklig om de saker jag mådde dåligt över kunde vara normala grejer som en dålig relation till sin far eller bråk med sin vän eller något i den stilen.

Men nejhejrå.

Den här gången är det på liv och död.

Det känns verkligen som att jag kämpar mot gråten hela tiden.

Och när jg inte kämpar mot den så kan jag inte förhindra den, tårarna bara rinner.

Igår bröt jag tillochmed ihop bland folk, oh lord.

Som tur var så var Tobias där och jag kunde gömma mej hos honom så att inte hela världen såg mej.

Jag orkar ingenting.

Jag är bara hemma hela tiden och gråter och gråter och gråter.

Tagit mej till typ två lektioner denhär veckan, bara för att jag känner att jag verkligen inte vill vara ensam.

I skolan är jag åtminstonde bland folk, men jag orkar verkligen inte vara engagerad på lektionerna.

Tanken på att plugga får mej nästan att vilja spy just nu.

Jag kan inte koncentrera mej på någonting annat än lev lev lev för fan. Du måste leva. Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mej till om du dör. Jag klarar det inte, jag kommer inte klara det då, fattaru det?

Lev.

Om det inte var för att jag är så jävla beroende av närhet så hade jag låst in mej i lägenheten totalt. Jag vill inte gå ut. Jag vill aldrig gå ut igen.

Jag vill bara få vara här till det är över. Inte behöva göra någonting annat än gråta. Jag vill inte se världen.

Peace out.